Sũsũ aĩ vakuvĩ mĩaka mĩongo
mwonza. Aĩ mũthangaau. Mũũndanĩ
kwake avandaa mũvya, mwee,
manga na maiũ. Sũsũ akethaa maiũ
kĩla ĩvinda ya mwaka.
Grandma’s garden was wonderful full of sorghum, millet, and cassava.
But best of all were the bananas.
Although Grandma had many
grandchildren, I secretly knew that I
was her favourite. She invited me
often to her house. She also told me
little secrets. But there was one
secret she did not share with me:
where she ripened bananas.
El huerto de mi abuela era maravilloso y tenía mucho sorgo, mijo y yuca. Pero lo mejor de todo eran los plátanos. Aunque mi abuela tenía muchos nietos, yo, en secreto, sabía que era su favorita. Me invitaba a su casa muy a menudo. También me contaba muchos secretos. Pero había un secreto que nunca me contó: el lugar donde ella hacía madurar los plátanos.
Sũsũ aĩna syana mbingĩ. Ĩndĩ katĩka
onthe, nyie na aamwaiya na
eetwiya kwa kĩmbithĩ nĩtwesĩ sũsũ
nũtwendete kũvĩta ala angĩ.
Nau nĩwe waĩ ĩlumaita ya sũsũ kwou
sũsũ atũkua kwa nzĩa ya mwanya.
Kwa ngelekany’o nĩwokaa mũsyĩ
kwitũ mavinda maingĩ. Ĩla ena nau
na mwaitũ nĩmathekaa mũno. Na
kĩngĩ nowatwĩtaa nyũmba kwake
mavinda maingĩ. Ĩũlũ wa syĩndũ
syonthe sũsũ nĩwatũtavasyaa
syĩmbithĩ syake ĩndĩ ve kĩmbithĩ
kĩmwe ũtatũtavya: vala waindĩa
maiũ make.
Mũthenya ũmwe nĩnonie kĩkavũ kya
malala kiĩtwe suanĩ nza wa nyũmba
ya sũsũ. Ĩla nakũlilye nĩ kyakĩ
nanengiwe ũsũngĩo ũmwe kana nĩ
kĩkavũ kya syama. Sũsũ anzũngĩa
ou nĩwendee kũalyũla kĩtembe kya
Un día vi un gran canasto de paja que estaba al sol, afuera de la casa de mi abuela. Cuando le pregunté para qué era, sólo me respondió: “Es mi canasto mágico”. Al lado del canasto, habían varias hojas de plátano que mi abuela volteaba de vez en cuando. Yo sentí curiosidad. “¿Para qué son las hojas, abuela?” le pregunté. Ella sólo me respondió: “Son mis hojas mágicas”.
Vakuvĩ na kĩkavũ vaĩna mathangũ
ma maiũ wekalaa akwalyũla ĩvinda
kwa ĩvinda. “Mathangũ asu nĩmakĩ
sũsũ?” nĩnamũkũlilye na anzũngĩa
“aa nĩ mathangũ makwa ma kwĩka
syama.” Mũminũkĩlyo, sũsũ
nĩwombĩanĩe maiũ onthe ala maĩ
nyekinĩ.
Kyaĩ kĩndũ kya kwendeesya kwona
sũsũ, ĩiũ ĩnene matũ ma maiũ na
kĩkavũ kya malala kĩnene. Onew’a
nĩnendaa kwĩloela nĩmanye ũndũ
sũsũ ũkũtũmĩa syĩndũ isu syonthe,
sũsũ nĩwandũmie ngeete kĩndũ
kuma vala ve mwaitũ.
Me pareció muy interesante observar a mi abuela, los plátanos, las hojas de plátano y al gran canasto de paja. Pero mi abuela me ordenó que fuera donde mi madre a hacer un mandado. “Abuela, por favor, déjame mirar cómo preparas…” “No seas testaruda, niña, haz lo que te digo,” insistió. Me fui corriendo.
Ndililikana kĩndũ kĩu kyaĩ kyaũ.
Nĩnamwĩsũvie ngũmwĩa, “Sũsũ naku
eka nambe kwona wĩsovya....” “Eke
kwĩthĩwa kana keemu, ĩka ũndũ
watavwa.” Sũsũ nĩwasũngĩie.
Nĩnaumie nĩsembete.
Nasyokethya nethĩie sũsũ ailye nza
wa nyũmba. “Sũsũ, kĩkavũ kĩva na
maiũ na…?” ĩndĩ ũsũngĩo ũla
nakwatie nĩkana, “Syĩvandũnĩ
vakwa va syama.” Nĩnendaa
kũmanya vandũ vau va syama ĩndĩ
namũkũlya sũsũ nĩwendee
kwĩtwĩkĩthya kana ndakwĩw’a na
aendea kw’ina wathi. Nĩnakwie
ngoo.
Cuando regresé, mi abuela estaba sentada afuera pero no tenía el canasto ni los plátanos. “Abuela, ¿dónde está el canasto, dónde están todos los plátanos, y dónde…?” pero solamente me respondió, “Están en mi lugar mágico.” ¡Fue muy decepcionante!
Matukũ elĩ mathela sũsũ aĩna mĩtũkĩ
ya kũthi mũkutano ndũanĩ.
Nĩwandũmie ngamwosee ndata
yake lumunĩ ya kũkoma. Ĩla
navingũie mwango wa lumu ĩsu
nĩnathokiswe nĩ muuke wa maiũ
makwĩw’a.
Dos días más tarde, mi abuela me envió a su habitación a buscar su bastón. Apenas abrí la puerta, sentí el fuerte aroma de los plátanos madurando. Dentro de la habitación estaba el gran canasto mágico de paja de mi abuela. Estaba bien escondido bajo una vieja manta. La levanté y olí ese glorioso aroma.
Lumunĩ ya nzĩnĩ ĩũsũĩte syĩndũ sya
sũsũ nĩvo vaĩna kĩla kĩkavũ kya sũsũ
kya syama kĩvĩthĩtwe nĩ ĩvula ĩkũũ.
Nĩnavwĩkũie ĩvula na muuke wa
maiũ wongelekela. Wasya wa sũsũ
nĩwandelemilye akwasya, “wĩka ata
we? Ngalatĩle ndata yakwa.”
Nĩnamũsembeesye ndata na
angũlya, “nĩ kyaũ ukwetye kwenyea
kũtheka?” Ĩkũlyo yake nĩyatumiswe
ngũmanya kana nonendee
kwenyeea ĩtheka nũndũ wa
kũmanya vala vandũ va syama.
Me asusté cuando escuché que mi abuela me llamaba, “¿Qué estás haciendo? Apúrate y tráeme mi bastón.” Me apresuré en llevarle su bastón. “¿Por qué sonríes?” me preguntó mi abuela. Su pregunta me hizo darme cuenta de que yo todavía estaba sonriendo por haber descubierto su lugar mágico.
Mũthenya ũla watĩĩe sũsũ ooka
kũnena na mwaitũ nĩnosie
kamwanya ka kũsemba nyũmbanĩ
kwake ngasisye maiũ ĩngĩ. Vaĩ
kĩtembe kĩmwe kyew’ĩte vyũ.
Nĩnaumisye ĩiũ ĩmwe na navitha
ĩlindanĩ. Natũngĩa kĩla kĩndũ
nĩnasyokie nyũmba na naya ĩiũ
yakwa na mĩtũkĩ. Ndyaya ĩiũ yany’a
mũyo ũu ĩngĩ!
Al día siguiente, mi abuela vino a visitar a mi madre. En ese momento, corrí a su casa a revisar los plátanos otra vez. Había un montón de plátanos muy maduros. Cogí uno y lo escondí en mi vestido. Después de volver a cubrir el canasto, fui detrás de la casa y me lo comí rápidamente. Era el plátano más dulce que me había comido en toda mi vida.
Mũthenya ũla watĩĩe nĩnetelile sũsũ
athi kuuna mboka nasemba kũsisya
ala maiũ. Vakuvĩ onthe nĩmew’ĩte.
Ndyenamba kũmĩĩsya kũlea kwosa.
Nĩnosie ana na nekalata kuumala
nolwa kũvwĩka kĩkavũ.
Al día siguiente, cuando mi abuela estaba en su huerta recolectando vegetales, entré a su casa hurtadillas y revisé los plátanos. Casi todos estaban maduros. No pude evitar coger cuatro. Mientras caminaba de puntitas hacia la salida, escuché a mi abuela toser afuera. Logré esconder los plátanos bajo mi vestido y pasé caminando al lado de ella.
Nuumalĩte kavola na mĩthya ya
syaa sya maaũ Nĩnew’ie sũsũ
akũkoa vu nza. Nĩnatatie kũvitha
maiũ asu ĩlindanĩ. Namina kũya
nĩnasyokie na wethĩa sũsũ
ndanamanya mĩvango yakwa.
Mũthenya ũla watĩĩe waĩ wa
ndũnyũ. Sũsũ nĩwokĩlile tene nũndũ
kĩla wa ndũnyũ nĩwatwaa maiũ meu
na manga kũta. Ndyekalata kũthi
kũmũkethya mũthenya ũsu. Ĩndĩ
ndyenamba kũmwĩvitha kĩlungu
kyaasa.
El día siguiente era día de mercado. Mi abuela se despertó temprano. Ella siempre tomaba los plátanos maduros y la yuca para venderlos en el mercado. Ese día no me apresuré en ir a visitarla. Pero no pude evitarla por mucho tiempo.
Masaa ma wĩyoo ĩla netiwe nĩ
mwaitũ na nau na sũsũ nĩneesĩ kĩla
ngwĩtĩwa. Ũtukũ ngũkoma nĩneesĩ
kana ndikang’ea kĩndũ kya sũsũ
kana kya asyai makwa kana kya
mũndũ ũngĩ.
Más tarde esa noche, me llamaron mi madre, padre y abuela. Yo sabía por qué. Me fui a dormir habiendo aprendido que no podía volver a robar nunca más, ni a mi abuela, ni a mis padres, ni a nadie más.