Tene tene vyũ andũ maĩ na
kĩndũ ona kĩmwe. Mayesĩ
kũvanda, kana kũtuma ngũa
kana kũtua mĩio ya kyũma.
Nake ngai wa matu Nyame aĩ
na ũĩ w’onthe ĩũlũ wa nthĩ. Aiaa
ũĩ ũsu nthĩnĩ wa mbisũ ya
ndaka.
Hace mucho, mucho tiempo la gente no sabía nada. No sabían cómo cultivar, o cómo tejer tela, o cómo hacer herramientas de hierro. El dios Nyame arriba en el cielo tenía toda la sabiduría del mundo. La mantenía guardada en una vasija de barro.
Mũthenya ũmwe Nyame
nĩwasũanĩe kũnenge Ananzi
mbisũ ĩsu yaa ũĩ.
Kĩla ĩvinda Ananzi akunĩkĩla
mbisũ nthĩnĩ nĩwamanyaa kĩndũ
kyeũ. Nĩwew’aa mũyo mũno!
Un día, Nyame decidió darle la vasija de sabiduría a Anansi. Cada vez que Anansi se asomaba y miraba dentro de la vasija de barro, aprendía algo nuevo. ¡Qué impresionante!
Ĩndĩ Ananzi nũndũ wa ĩtomo
nĩwaviindĩĩsye kwiya mbisũ ĩũlũ
wa mũtĩ vala mũndũ ũtamyona
nĩkana ekale na mbisũ ĩsu ee
weka.
Nĩwatumie ĩkanda ya mũsavivũ
na oovea ĩkanda ĩsu ĩla mbisũ
ya ndaka. Ananzi ĩndĩ niwovee
ĩkanda ĩsu mwĩyovonĩ, mbisũ
wethĩa ĩsũĩte mbee wake, na
anzĩa kũlĩsa mũtĩ.
El codicioso Anansi pensó, “voy a guardar la vasija en la copa de un árbol muy alto. ¡Y será sólo mía!” Hiló un hilo largo, envolvió con él la vasija de barro, y lo ató a su cintura. Empezó a trepar el árbol. Pero se le hacía muy difícil trepar el árbol con la vasija constantemente pegándole en las rodillas.
Ĩndĩ kyaĩ kĩndũ kyũmũ kũlĩsa
mũtĩ akũkũnangwa nĩ mbisũ saa
syonthe. Ananzi nĩwanzĩe
kũthata na kũnoa.
Saa isu syonthe mwana mũnini
wa Ananzi ongamĩte uungu wa
mũtĩ asisĩlĩtye kĩla kyendee.
Nĩwaisye, “kũlĩsa wovee mbisũ
mwongo tikw’o laisi?”
Ananzi nĩwatatie kwovea ĩla
mbisũ mwongonĩ na mũio wake
wethĩwa nĩwavũtha.
Mientras tanto, el hijo pequeño de Anansi lo miraba desde abajo y le dijo, “¿No sería más fácil trepar si te ataras la vasija a tu espalda?” Anansi ató la vasija llena de sabiduría a su espalda y, efectivamente, fue mucho más fácil.
Ĩndĩ kyaĩ kĩndũ kyũmũ kũlĩsa
mũtĩ akũkũnangwa nĩ mbisũ saa
syonthe. Ananzi nĩwanzĩe
kũthata na kũnoa.
Saa isu syonthe mwana mũnini
wa Ananzi ongamĩte uungu wa
mũtĩ asisĩlĩtye kĩla kyendee.
Nĩwaisye, “kũlĩsa wovee mbisũ
mwongo tikw’o laisi?”
Ananzi nĩwatatie kwovea ĩla
mbisũ mwongonĩ na mũio wake
wethĩwa nĩwavũtha.
En un instante logró llegar a la copa del árbol. Pero entonces se detuvo a pensar: “Se supone que yo soy quien tiene toda la sabiduría, ¡pero mi hijo fue más listo que yo!” Anansi se enojó tanto que lanzó la vasija desde lo alto del árbol.
Nĩyavalũkile nthĩ na yanyaĩka
tũlungu tunini.
Ũu nĩw’o andũ mamanyie
kũĩma, kũtuma ngũa na
kũsovya mĩio ya kyũma na
syĩndũ ingĩ ila andũ mesĩ kwĩka.
Quedó hecha pedazos en el suelo. La sabiduría quedó libre y disponible para todos. Y así fue cómo la gente supo cultivar, tejer, hacer herramientas de hierro, y muchas otras cosas más.