L’enregistrement audio de cette histoire est actuellement indisponible.
E ne e le mosetsana yo o boneng pele sebopego se se sa tlwaelesegang mo sekgaleng.
Une petite fille fut la première à voir la forme mystérieuse au loin.
Fa sebopego se ntse se utamela, a bona e le mosadi yo o goletsweng.
Tandis que la forme se rapprocha, la petite fille vit que c’était une femme enceinte de plusieurs mois.
Mosetsana a ya gaufi le mosadi a ntse a tlhabiwa ke ditlhong mme a le pelokgale. “Re tshwanetse go mo mmaya fa le rona” e le batho ba mosetsana ba dumalana. “Re tla sireletsa mme yo le ngwaga wa gagwe.”
Timide mais brave, la petite fille se rapprocha de la femme. « Nous devons la garder avec nous, » dit le peuple de la petite fille. « Nous la garderons en sécurité, ainsi que son enfant. »
Losea lo ne lo le mo tseleng go ka belegwa. “Kgorometsa!” “Tlisang dikobo!” “Metsi” “Kgoromeeetsa!!!
Fa ba bona losea ke fa ba tlolela botlhe kwa morago ka kgakgamalo. “Tonki?!”
Mais quand ils virent le bébé, tous firent un saut en arrière. « Un âne ?! »
Batho botlhe ba simolola go omana. “Re rile re tla sireletsa mme le losea la gagwe e bile ke se re tla se dirang,” ga bua bangwe. “Mme gone ba tla re tlisetsa bomadimabe!” ga bua ba bangwe.
Tout le monde commença à se disputer. « Nous avions dit que nous garderions mère et enfant en sécurité et c’est ce que nous ferons, » dirent quelques-uns. « Mais ils vont nous porter malchance ! » dirent d’autres.
Ke fa jaanong mosadi a ipona a le nosi gape. A ipotsa gore o tlile go dira eng ka ngwana wa gagwe yo o makatsang. O ne a ipotsa gore o tlile go dira eng ka botshelo jwa gagwe.
Ainsi, la femme se retrouva seule encore une fois. Elle se demanda quoi faire de cet enfant embarrassant. Elle se demanda quoi faire d’elle-même.
Mme bofelelong a tshwanela ke go amogela gore losea ke la gagwe le gore ke ene mmalona.
Mais elle dut finalement accepter qu’il était son enfant et qu’elle était sa mère.
Fa ngwana nkabe a ntse fela jalo, a le monnye, sengwe le sengwe se ka bo se siame. Mme ngwana wa setshwano sa tonki a gola a bo a gola go fitlhela mmagwe a seka a kgona go mmelega mo mokwatleng. Le fa a ne a leka thata jang, o ne a sa kgone go itshola jaaka motho. Mmagwe o ne a tlhola a lapile ebile a tenegile. Ka dinako dingwe, o ne a mo dirisa tiro e e tshwanetseng diphologolo.
Maintenant, si l’enfant était resté petit, tout aurait été différent. Mais l’enfant-âne grandit et grandit jusqu’à ce qu’il ne puisse plus être porté sur le dos de sa mère. Et malgré ses plus grands efforts, il ne pouvait pas se comporter comme un être humain. Sa mère était très souvent fatiguée et frustrée. Parfois elle l’obligeait à faire du travail destiné aux animaux.
Tonki a tlala tlhakatlhakano mme sekgopi sa gola mo go ene. O ne a sa kgone go dira se kapa se. O ne a sa kgone go nna jaana kgotsa jalo. O ne a kgotswa thata gore ka letsatsi lengwe, a ragela mmagwe fa fatshe.
La confusion et la colère s’accumulèrent à l’intérieur d’Âne. Il ne pouvait pas faire ceci et il ne pouvait pas faire cela. Il ne pouvait pas être comme ceci et il ne pouvait pas être comme cela. Il devint tellement fâché qu’un jour il botta sa mère par terre.
Tonki o ne a tlhabiwa ke ditlong. A simolola go tabogela kgakala thata ka lobelo lo a neng a lo kgona.
Âne fut rempli de honte. Il commença à se sauver aussi vite et aussi loin qu’il pu.
Ka nako fa a khutla go taboga, go ne go le bosigo mme Tonki a iphitlhela a timetse. “Uuu Uuu?” a sebela lefifi. “Uuu Uuu?” lefifi la mo sebela le lona. O ne a le esi. A ikgara mo sedikong se se tiileng mme a wela mo borokong jo bo tseneletseng jo bo sa iketlang.
Quand il s’arrêta de courir, la nuit était tombée et Âne était perdu. « Hi han ? » il chuchota à la noirceur. « Hi han ? » retourna la noirceur en écho. Il était seul. Se lovant en petite boule, il tomba dans un sommeil profond et agité.
Tonki a tsoga go fitlhela monna yo o sa tlwaelesegang a mo lebeletse. A lebelela mo matlhong a monna mme a simolola go utlwa tshepo e se kae.
Âne se réveilla et vit un vieil homme étrange qui le regardait. Il regarda dans les yeux du vieil homme et commença à ressentir un brin d’espoir.
Tonki o ile a ya go nna le monnamogolo yo o neng a mo ruta mekgwa e e farologaneng ya go tshela. Tonki o ne a reeditse le gona a ithutile fela jaaka le ene monnamogolo. Ba ne ba thusana e bile ba tshega mmogo.
Âne partit vivre avec le vieil homme, qui lui montra plusieurs façons de survivre. Âne écouta et apprit, et le vieil homme aussi. Ils s’aidèrent l’un l’autre et ils rirent ensemble.
Mo mosong mongwe, monnamogolo a kopa Tonki go mo isa kwa godimo ga thaba.
Un matin, le vieil homme demanda à Âne de le transporter jusqu’au sommet d’une montagne.
Kwa godimo ga thaba magareng ga maru ba thulamela. Tonki o lorile mmagwe a bobola e bile a mmitsa. Fa a kubuga …
En haut, parmi les nuages, ils s’endormirent. Âne rêva que sa mère était malade et qu’elle l’appelait. Et quand il se réveilla…
… maru a ne a nyeletse mmogo le tsala ya gagwe ya monnamogolo.
… les nuages avaient disparu avec son ami le vieil homme.
Tonki o ne a itse gore a dire eng.
Âne sut finalement quoi faire.
Tonki o ne a fitlhela mmagwe a le esi gape a hutsafaletse ngwana wa gagwe yo o timetseng. Ba lebana lebaka le le leele. Morago ba tlamparelana thata.
Âne trouva sa mère, seule et en deuil pour son enfant perdu. Ils se regardèrent longtemps. Puis ils s’embrassèrent très fort.
Ngwana Tonki le mmagwe ba godile mmogo jalo ba bone mekgwa e e farologaneng ya go tshela ba bapile. Ka bonya, mo tikologong ya bona, malwapa a ne a simolola go nna mmogo.
L’enfant-âne et sa mère ont grandi ensemble et ils ont trouvé plusieurs manières de coexister. Lentement, tout autour d’eux, d’autres familles ont commencé à s’installer.