L’enregistrement audio de cette histoire est actuellement indisponible.
Sũsũ aĩ vakuvĩ mĩaka mĩongo
mwonza. Aĩ mũthangaau. Mũũndanĩ
kwake avandaa mũvya, mwee,
manga na maiũ. Sũsũ akethaa maiũ
kĩla ĩvinda ya mwaka.
Grandma’s garden was wonderful full of sorghum, millet, and cassava.
But best of all were the bananas.
Although Grandma had many
grandchildren, I secretly knew that I
was her favourite. She invited me
often to her house. She also told me
little secrets. But there was one
secret she did not share with me:
where she ripened bananas.
Le jardin de grand-mère était merveilleux – plein de sorgho, de millet et de manioc. Mais le meilleur de tout, c’était les bananes. Bien que grand-mère avait beaucoup de petits-enfants, je savais que secrètement j’étais sa préférée. Elle m’invitait souvent dans sa maison. Elle partageait avec moi ses petits secrets. Mais il y avait une chose qu’elle gardait secrète : l’endroit où elle faisait mûrir les bananes.
Sũsũ aĩna syana mbingĩ. Ĩndĩ katĩka
onthe, nyie na aamwaiya na
eetwiya kwa kĩmbithĩ nĩtwesĩ sũsũ
nũtwendete kũvĩta ala angĩ.
Nau nĩwe waĩ ĩlumaita ya sũsũ kwou
sũsũ atũkua kwa nzĩa ya mwanya.
Kwa ngelekany’o nĩwokaa mũsyĩ
kwitũ mavinda maingĩ. Ĩla ena nau
na mwaitũ nĩmathekaa mũno. Na
kĩngĩ nowatwĩtaa nyũmba kwake
mavinda maingĩ. Ĩũlũ wa syĩndũ
syonthe sũsũ nĩwatũtavasyaa
syĩmbithĩ syake ĩndĩ ve kĩmbithĩ
kĩmwe ũtatũtavya: vala waindĩa
maiũ make.
Mũthenya ũmwe nĩnonie kĩkavũ kya
malala kiĩtwe suanĩ nza wa nyũmba
ya sũsũ. Ĩla nakũlilye nĩ kyakĩ
nanengiwe ũsũngĩo ũmwe kana nĩ
kĩkavũ kya syama. Sũsũ anzũngĩa
ou nĩwendee kũalyũla kĩtembe kya
Un jour, je vis un grand panier de paille placé au soleil devant la maison de grand-mère. Quand je lui ai demandé à quoi il servait, pour seule réponse, elle me dit : « C’est mon panier magique. » A côté du panier, il y avait plusieurs feuilles de bananier que grand-mère retournait de temps en temps. J’étais curieuse. « A quoi servent ces feuilles, grand-mère ? » demandai-je. Mais pour seule réponse, elle me dit : « Ce sont mes feuilles magiques. »
Vakuvĩ na kĩkavũ vaĩna mathangũ
ma maiũ wekalaa akwalyũla ĩvinda
kwa ĩvinda. “Mathangũ asu nĩmakĩ
sũsũ?” nĩnamũkũlilye na anzũngĩa
“aa nĩ mathangũ makwa ma kwĩka
syama.” Mũminũkĩlyo, sũsũ
nĩwombĩanĩe maiũ onthe ala maĩ
nyekinĩ.
Kyaĩ kĩndũ kya kwendeesya kwona
sũsũ, ĩiũ ĩnene matũ ma maiũ na
kĩkavũ kya malala kĩnene. Onew’a
nĩnendaa kwĩloela nĩmanye ũndũ
sũsũ ũkũtũmĩa syĩndũ isu syonthe,
sũsũ nĩwandũmie ngeete kĩndũ
kuma vala ve mwaitũ.
C’était fascinant de regarder grand-mère, les bananes, les feuilles de bananier et le grand panier de paille. Mais grand-mère m’envoya retrouver maman pour aller chercher quelque-chose. « Grand-mère, s’il te plaît, laisse-moi regarder ce que tu prépares… » « Ne sois pas têtue, petite, fais ce que je te demande » insista-t-elle. Je partis donc en courant.
Ndililikana kĩndũ kĩu kyaĩ kyaũ.
Nĩnamwĩsũvie ngũmwĩa, “Sũsũ naku
eka nambe kwona wĩsovya....” “Eke
kwĩthĩwa kana keemu, ĩka ũndũ
watavwa.” Sũsũ nĩwasũngĩie.
Nĩnaumie nĩsembete.
Nasyokethya nethĩie sũsũ ailye nza
wa nyũmba. “Sũsũ, kĩkavũ kĩva na
maiũ na…?” ĩndĩ ũsũngĩo ũla
nakwatie nĩkana, “Syĩvandũnĩ
vakwa va syama.” Nĩnendaa
kũmanya vandũ vau va syama ĩndĩ
namũkũlya sũsũ nĩwendee
kwĩtwĩkĩthya kana ndakwĩw’a na
aendea kw’ina wathi. Nĩnakwie
ngoo.
A mon retour, grand-mère était assise dehors, mais il n’y avait plus ni panier, ni bananes. « Grand-mère, où est le panier, où sont toutes les bananes, et où est … » Mais pour seule réponse, elle me dit : « Ils sont dans mon lieu magique. » J’étais très déçue.
Matukũ elĩ mathela sũsũ aĩna mĩtũkĩ
ya kũthi mũkutano ndũanĩ.
Nĩwandũmie ngamwosee ndata
yake lumunĩ ya kũkoma. Ĩla
navingũie mwango wa lumu ĩsu
nĩnathokiswe nĩ muuke wa maiũ
makwĩw’a.
Deux jours plus tard, grand-mère m’envoya dans sa chambre chercher son bâton de marche. Dès que j’ouvris la porte, je fus accueillie par une forte odeur de bananes mûres. Au milieu de la pièce, se trouvait le grand panier magique de grand-mère. Il était bien caché sous une vieille couverture. Je la soulevai et reniflai cette odeur extraordinaire.
Lumunĩ ya nzĩnĩ ĩũsũĩte syĩndũ sya
sũsũ nĩvo vaĩna kĩla kĩkavũ kya sũsũ
kya syama kĩvĩthĩtwe nĩ ĩvula ĩkũũ.
Nĩnavwĩkũie ĩvula na muuke wa
maiũ wongelekela. Wasya wa sũsũ
nĩwandelemilye akwasya, “wĩka ata
we? Ngalatĩle ndata yakwa.”
Nĩnamũsembeesye ndata na
angũlya, “nĩ kyaũ ukwetye kwenyea
kũtheka?” Ĩkũlyo yake nĩyatumiswe
ngũmanya kana nonendee
kwenyeea ĩtheka nũndũ wa
kũmanya vala vandũ va syama.
La voix de grand-mère me fit sursauter quand elle appela, « Que fais-tu ? Dépêche-toi de m’apporter mon bâton ». Je me suis alors précipitée avec sa canne. « Qu’est-ce qui te fait sourire ? » demanda grand-mère. Sa question me fit réaliser que je souriais encore en pensant à la découverte de son lieu magique.
Mũthenya ũla watĩĩe sũsũ ooka
kũnena na mwaitũ nĩnosie
kamwanya ka kũsemba nyũmbanĩ
kwake ngasisye maiũ ĩngĩ. Vaĩ
kĩtembe kĩmwe kyew’ĩte vyũ.
Nĩnaumisye ĩiũ ĩmwe na navitha
ĩlindanĩ. Natũngĩa kĩla kĩndũ
nĩnasyokie nyũmba na naya ĩiũ
yakwa na mĩtũkĩ. Ndyaya ĩiũ yany’a
mũyo ũu ĩngĩ!
Le lendemain, lorsque grand-mère est venue rendre visite à maman, je me suis précipitée chez elle pour regarder les bananes une fois de plus. Il y en avait plusieurs, qui étaient déjà très mûres. J’en pris une, que je cachai sous ma robe. Après avoir recouvert le panier, je me rendis derrière la maison pour la manger en vitesse. C’était la banane la plus douce que j’aie jamais goûtée.
Mũthenya ũla watĩĩe nĩnetelile sũsũ
athi kuuna mboka nasemba kũsisya
ala maiũ. Vakuvĩ onthe nĩmew’ĩte.
Ndyenamba kũmĩĩsya kũlea kwosa.
Nĩnosie ana na nekalata kuumala
nolwa kũvwĩka kĩkavũ.
Le lendemain, alors que grand-mère était dans le jardin en train de ramasser des légumes, je me suis glissée dans sa chambre pour regarder les bananes. Elles étaient presque toutes mûres. Je n’ai pas pu résister, et pris quatre autres bananes. Alors que je marchais sur la pointe des pieds vers la porte, j’entendis grand-mère tousser dehors. J’eus juste le temps de cacher les bananes sous ma robe avant de passer devant elle en m’éloignant.
Nuumalĩte kavola na mĩthya ya
syaa sya maaũ Nĩnew’ie sũsũ
akũkoa vu nza. Nĩnatatie kũvitha
maiũ asu ĩlindanĩ. Namina kũya
nĩnasyokie na wethĩa sũsũ
ndanamanya mĩvango yakwa.
Mũthenya ũla watĩĩe waĩ wa
ndũnyũ. Sũsũ nĩwokĩlile tene nũndũ
kĩla wa ndũnyũ nĩwatwaa maiũ meu
na manga kũta. Ndyekalata kũthi
kũmũkethya mũthenya ũsu. Ĩndĩ
ndyenamba kũmwĩvitha kĩlungu
kyaasa.
Le lendemain, c’était le jour du marché. Grand-mère se réveilla très tôt. Elle prenait toujours du manioc et des bananes mûres pour les vendre sur le marché. Ce jour-là, je ne me suis pas dépêchée pour aller lui rendre visite. Mais je n’allais pas pouvoir l’éviter bien longtemps.
Masaa ma wĩyoo ĩla netiwe nĩ
mwaitũ na nau na sũsũ nĩneesĩ kĩla
ngwĩtĩwa. Ũtukũ ngũkoma nĩneesĩ
kana ndikang’ea kĩndũ kya sũsũ
kana kya asyai makwa kana kya
mũndũ ũngĩ.
Plus tard ce soir-là, ma mère, mon père et ma grand-mère m’ont appelée. Je savais pourquoi. Cette nuit là quand je me suis couchée, je savais que je ne pourrais plus jamais voler, ni ma grand-mère, ni mes parents, ni qui que ce soit d’autre.