Sakima aa kara pu na ovanene ve nokaṱena kozombura ine. Ovo aave kara pehi romurumendu omutumbe. Ondjuwo yavo yomututu wehozu ya ri komaandero yomiti mbya hapere moruteto.
Sakima vivait avec ses parents et sa petite sœur, qui avait quatre ans. Ils vivaient sur la terre d’un homme riche. Leur hutte à toit de chaume était située au bout d’un rang d’arbres.
Sakima tja ri nozombura ndatu wa verere na poṱupara. Sakima wa ri omuzandona onongo wotjiyandjewa tjapeke.
Quand Sakima avait trois ans, il est tombé malade et a perdu la vue. Sakima était un garçon avec beaucoup de talent.
Sakima aa tjiti oviṋa ovazandona ovakwao vozombura hamboumwe mbi ve ha yenene okutjita. Tjimuna, aa yenene okuhaama pamwe novandu ovanene motjirongo nokuhungirira komapu omanahepero.
Sakima faisait beaucoup de choses que d’autres garçons de six ans ne faisaient pas. Par exemple, il pouvait se tenir avec les membres plus âgés du village et discuter de questions importantes.
Ovanene va Sakima aave ungura ponganda yomurumendu omutumbe. Ovo aave i rukuru muhuka nokukotoka mongurova onene. Sakima ongwaa sewa pamwe nokaṱena.
Les parents de Sakima travaillaient chez l’homme riche. Ils quittaient leur maison tôt le matin et revenaient tard le soir. Sakima restait seul chez eux avec sa petite sœur.
Sakima wa suverere okuimbura. Eyuva rimwe ina we mu pura, “Hapo omaimburiro nga we rihonga pi, Sakima?”
Sakima adorait chanter des chansons. Un jour sa mère lui demanda, « Où apprends-tu à chanter ces chansons, Sakima? »
Sakima wa zirire, “Owo ye ya oyeni, mama. Ami mbi ye zuva motjiuru tjandje nu e imbura.”
Sakima répondit, « Elles me viennent tout simplement, maman. Je les entends dans ma tête et ensuite je chante. »
Sakima wa suverere okuimburira okaṱena, tjinene indu tji ka ṱondjara. Okaṱena aake puratene nawa indu tji ma imbura eimburiro re esuverwa. Oko aake pundu okambosiro okanyaṋukise ngo.
Sakima aimait chanter pour sa petite sœur, surtout si elle avait faim. Sa sœur l’écoutait chanter sa chanson préférée. Elle se balançait en écoutant la chanson apaisante.
“Imbura rukwao na rukwao, Sakima.” okaṱena ke rihekere ku ye. Sakima otjaa yarukire po nokuyarukirapo.
« Peux-tu la chanter encore et encore, Sakima? » le suppliait sa sœur. Sakima acceptait et la chantait encore et encore.
Ongurova imwe ovanane ve tji va kotoka konganda, nu tjandje va mwina uriri. Sakima wa tjiwa kutja pe notjiṋa tji tji he ri nawa.
Un soir quand ses parents sont revenus chez eux, ils étaient très tranquilles. Sakima savait qu’il y avait un problème.
“Mwa hapa vi, tate na mama?” Sakima wa purire. Sakima wa raerwa kutja omuzandu womurumendu ingwi omutumbe wa zengi. Omurumendu ngwi u na oruhoze nu wa sewa erike.
« Qu’est-ce qu’il y a, maman et papa? » Sakima demanda. Sakima apprit que le fils de l’homme riche avait disparu. L’homme était très triste et seul.
“Ami me yenene okukemuimburira. Ngahino ma yenene okuyoroka rukwao.” Nungwari imba ovanene ve va panḓa. “Eye wa tumba tjinene. Ove oove okazandona okapoṱu uriri. Mo ripura kutja eimburiro mari mu vatere poo?”
« Je peux chanter pour lui. Il redeviendra peut-être heureux, » dit Sakima à ses parents. Mais ses parents rejetèrent l’idée. « Il est très riche. Tu es seulement un garçon aveugle. Penses-tu vraiment que ta chanson l’aidera? »
Nungwari, Sakima kayarukire ombunda. Okaṱena wina ke mu pere omasa. “Omaimburiro wa Sakima ye ndji wisa omuinyo pehi tji mba ṱondjara. Owo wina maye wisa omuinyo womurumendu omutumbe pehi.”
Toutefois, Sakima ne démissionna pas. Sa petite sœur l’appuyait. Elle disait, « Les chansons de Sakima me calment quand j’ai faim. Elles calmeront l’homme riche aussi. »
Eyuva ependukirwa, Sakima wa ningira okaṱena kutja ke mu nane korupangu okuyenda kondjuwo yomurumendu omutumbe.
Le lendemain, Sakima demanda à sa petite sœur de le mener chez l’homme riche.
Eye wa kakurama kehi yorwiho orunene na utu okuimbura eimburiro re esuverwa. Kouṱiṱiṱiṱi, otjiuru tjomurumendu omutumbe tja uta okuyeruruka porwiho.
Il se tint sous une grande fenêtre et commença à chanter sa chanson préférée. Lentement, la tête de l’homme riche apparu à la grande fenêtre.
Ovaungure va isire imbi mbyaave ungura. Ovo va puratenene keimburiro ra Sakima ewa. Nungwari omurumendu umwe wa tjere, “Kape nomundu ngwa rora okuhuhumiṋa omuhona wetu. Okazandona okapoṱu nga make munu kutja make mu huhumiṋa?
Les ouvriers arrêtèrent ce qu’ils faisaient. Ils écoutèrent la belle chanson de Sakima. Mais un homme dit, « Personne n’a été capable de consoler le patron. Est-ce que ce garçon aveugle pense qu’il pourra le consoler ? »
Sakima wa manene okuimbura na tanauka okuyaruka. Nungwari ingwi omurumendu omutumbe wa utukire na tja, “Arikana imbura rukwao.”
Sakima termina de chanter sa chanson et s’apprêtait à partir. Mais l’homme riche sortit en vitesse et dit, « S’il te plaît, chante encore. »
Moiri ndjo, ovarumendu vevari otji ve ya, ava tjindi omundu porwara. Ovo va vazere omuzandu womurumendu omutumbe ngwa tonwa nokuisiwa meṋe yondjira.
À ce moment, deux hommes sont arrivés en portant quelqu’un sur une civière. Ils avaient trouvé le fils de l’homme riche tabassé et abandonné sur le bord de la route.
Omurumendu ingwi omutumbe wa yorokere tjinene okumuna omuzandu we rukwao. Eye wa yandja ondangu ku Sakima kokumuhuhumiṋa. Eye wa twarere omuzandu we na Sakima kotjipangero kutja Sakima ma kapangwe na ute okumuna rukwao.
L’homme riche fut tellement content de revoir son fils. Il récompensa Sakima de l’avoir consolé. Il emmena les deux garçons à l’hôpital pour que Sakima puisse retrouver la vue.